De finns ju här ibland oss, de som byggde landet. Som sett samhällsutvecklingen. Jag inspireras av dem på distans, man vet vilka de är men kanske inte har pratat med dem riktigt. Nils-Gunnar Svensson vet jag ju mycket väl vem det är, en samhällsikon värd namnet. Men hans historia har jag ju inte fångat förrän nu. Han föddes 1941 och växte upp i Tålebo. Fotbollen kom snabbt in i livet och bodde man i Tålebo spelade man i Timmernabben så var det. Det var till att cykla över skogen genom Nyebo, Ramsås och ner till Timmernabben. Men det blir bara ett år där. Han börjar i BIK. En Henry Bengtsson är hans tränare där. Sedan juniorlag och seniorlag. Det blir mest spel i b-laget och lite inhopp i a-laget . Skador kommer avsluta spelarkarriären tidigt. Nisse bryter benet 1962 och 1965, han slutar spela och blir lagledare i BIKs b-lag under hela 7 år.
Calle Winnsäter är ju klubbens starke man under dessa år. Calle är ordförande och tar Nisse under sina vingar. Nu vill Calle ha in honom i fotbollssektionen och ville Calle något så blev det ofta så. Nisse går med där 1972, mitt under BIKs mest intensiva år med div 2 spel. Det är full snurr på allt i samhället. Nisse har sett det lilla lilla samhället bli större. Det byggs bostäder och industrierna blomstrar. Man kan värva spelare lätt då laget spelar så högt som landets näst högsta serie och jobben finns. Fotbollsmässigt hade ju BIK mängder med bra spelare dessa år och det är svårt att plocka ut några säger Nisse. Nämner dock bröderna Backlund, Janne Nilsson, Gunder, Hasse och Nisse Andersson. Även en Kjell "Lidas" Persson som Calle Winnis värvat kontroversiellt från Timmernabben. - Kjell var riktigt bra, säger Nisse. Men den allra bäste han sett på Idrottsplatsen i Blomstermåla var Elfsborgs Lasse Heineman- I cupmatchen -67 var han enorm, minns han. Så det var ett intensivt 70-tal med stora matcher mot IFK Göteborg och givet derbyna mot Kalmar FF. 80-talet är det bingon som är stor inkomstkälla i BIK, folk köar för att komma in på söndagarna. Sedan är han med på pappersinsamlingarna. Lastbilar körde omkring i samhället och samlade in tidningar och papper. Nisse var en av dem körde, på flaken satt vi ungdomsspelare och flög omkring. Jag minns dessa insamlingar med glädje, det var oerhört spännande att åka med. Man fick god dricka och en bulle från Konsum för insatsen.- Rätt farliga turer det där, säger Nils-Gunnar. Idag hade vi ju aldrig fått köra runt med ungar på flaken. Men roligt hade vi och det fanns alltid folk som ställde upp. En verkligt roligt tid, säger han. Just där pausar jag i mig själv i hans ord. -Det var så roligt att köra de där söndagarna. Inte en tanke på sig själv, på sin fritid som alltid gick åt. Utan genuin glädje att vara med och hjälpa en klubb, ett samhälle.
Det har varit upp och ner med fotbollen som med livet. Men Nisse är verkligen tacksam att få ha verkat i Blomstermåla IK under så många år. Han sitter i sektionen till 1989 då livet tar en tragisk, tråkig vändning. Hans fru Kerstin, blir allvarligt sjuk och det gör att Nisse måste pausa. Efter detta så blir det valberedning som sista uppdrag i BIK. Idag tar Nisse mer än gärna cykeln till Idrottsplatsen för att se myllret av ungdomar. Han är mycket glad åt att höra att klubben nu tredubblat sina ungdomslag. Det jobbas hårt för ungdomarna, vilket alla vet är nyckeln för att hålla liv i verksamheten. Nisse har alltså verkat i BIK sedan 50-talet, jobbade 49 år på Blomstermåla metallgjuteri där det alltid var fotbollsnack då en viss Timmernabbeikon jobbade där, Kjell Svensson som än idag håller ordning på det mest i den gulsvarta klubben. Riktiga lokala hjältar. Nisse har suttit i Blomstermåla folketshus styrelse i 15 år, varit ordförande i fritidsnämnden och i den lokal handikappföreningen. Plus politiska uppdrag. Det är ett makalöst facit, en makalös man som ödmjukt brunnit/brinner för sitt samhälle. För att det ska ha funnits meningsfulla saker att göra för de som bott på orten, i kommunen. -En har samlat på sig en del, säger han när listan av uppdrag gås igenom.
Han minns med glädje de lag han haft, alla unga spelare. Bröderna Pelle och Benno Magnusson minns han väl, liksom en klassiker med pojkar födda-71. -Det går ju inte att slå men tangera går ju, Glenn Wilmins vinst i skytteligan 1983 på 1 mål skrattar Nisse. Nisse har två söner med Kerstin. Tomas och Mats. Tomas är pappa till Robin som idag spelar i a-laget. Mats är lika gammal som mig och vi spelade ihop under ungdomsåren. Mats var duktig men hade problem med astman. Nisse minns en match på Öland då Mats tuppade av utan puls och andning. Jag kommer också ihåg hur vi ofta fick bryta matcher då Mats kollapsade med andnöd. Otäckt var det. Mats spelade sedan i Långemåla som senior. Vi avslutar med ett foto på Nisse såklart och jag vill att han ska ha på sin toppluva som han cyklat omkring med under hela min uppväxt och alla år man sett Nisse. Jag frågar hur den hållt sig så väl?-Ja, vi hade ju tre skrattar han på sitt smittande sätt. Jag säger till Nisse att han verkligen inspirerar. Att kämpa för att samhällena ska leva, pulsera så gott det går. Han blir glad när jag säger att ju nu gått med i Folkets hus styrelsen. Jag vill också bidra så idrotten och kulturen lever vidare. Utan såna som Nisse och alla de som sltit under åren vore det inte mycket kvar men vi har möjligheterna tack vare dem. Nu gäller det att ära dem med nya krafter, nya jobb för att allt ska leva vidare.
Publicerad: 2017-03-20 16:30
Publicerad: 2017-03-20 16:30