Ja så var det söndag igen, fantastisk söndag. Planlös, avslappnad. Inget planerat. Familjen flyter fram. Frukost i lugn takt, sedan har jag klippt gräset. Beundrar mattan, medans svetten rinner ner. Charlie och Ida städar lite bilar. Maja leker utanför. Wille pojken är hos flickvännen. Jag sätter mig och låter lite tankar flöda fritt i sommarvinden. Igår vaknade jag inte lika skönt. Jag brukar inte vakna lätt, sover som en klubbad björn bland mossa och löv. Men igår natt sov min goda mamma över hos oss. Trevligt i vaket tillstånd men sovandes var min mamma en mindre upplyftande bekantskap. Hon hade en natthosta som attackerade med rungande effekt min och fruns sömn. När hon inte hostade snarkade hon på ett oroväckande sätt. Ibland lät det som någon jordbruksmaskin med trasiga lager, ibland tystnad för att sedan rossla igång med ohämmad kraft. Vid 03.30 gav jag upp, fick tips av frun att vi hade hostmedicin som borde stoppa denna natträd av ljud. Jag väckte jordbruksmaskinen och i med 10 ml. Sedan spann maskinen fint och alla somnade om utom jag. Det gick inte.
Så det blev youtube med en dokumentär om Ryan Giggs. Fantastisk karriär denne man hade som spelare i Manchester United. Kom dit som 13 åring och spelade sedan till 41års ålder på den högsta nivå. Premier league, champions league ända in till sin sista match. Otroligt. Sir Alex kallade Ryan " a freak" ett fysiskt unikum .Giggs fick ta över de sista fyra matcherna som huvudtränare när David Moyes fick sparken. Att följa hans känslor som tränare trollband mig denna morgon. Jag vet att man kanske blir idiotförklarad när man känner igen sig. Alla dessa känslor man har för sina spelare som tränare, för sin klubb, för dem som sliter runt laget. Publiken. Machester United är ju en något större klubb än Blomstermåla Ik. Vi är allt i miniformat mot alla dessa storklubbar men vi älskar spelet precis lika mycket, bryr oss om varandra på samma sätt, det fanns ju en tid på 60-70 talet då BIK hade massor av publik och nådde stora framgångar. Fotot till denna lilla text är från den tiden. Idag är det mindre publik men känslorna för oss i klubben lika brinnande för varandra. När Ryan Giggs pratar om att han får stanna bilen med tårar i ögonen smälter jag in i allt man själv känner för sina spelare. Han blickar mot Old Trafford, jag blickar ner mot vår idrottsplats. Ser den mellan träden från vårt hus, hör bollar som dunsar. Rop och skratt. Fotboll, ren kärlek för mig.
Pratade med några igår som varit på Sverige- Irland matchen. Mötena med de glada, trevliga irländarna. Sång och dans, alla tillsammans. Hur kan det inte alltid vara så? Charlie visar upp ett klipp här hemma när en ensam man blir omringad på en gata, överöst med slag och sparkar tills han livlös ligger ner. Huvudet används som en fotboll, vristsparkar måttas och träffar rent. Jag blir gråtfärdig,det känns sanslöst att se detta. Varför detta våld? Kontrasten mot sång och dans där armkrokar bildar ringar, där inga färger spelar roll.Det pyrande våldet är så obehagligt, så närvarande men hoppet ska aldrig sluta slå i våra hjärtan. Aldrig ska våld och hot få vinna. Fotbollen ska vara fri, alla ska kunna få vara precis de människor de vill vara. Hålla på vilket lag man vill utan rädsla. Få ha vilket ursprung som helst, vilken sexuell läggning man vill. Få vara fri och sig själv utan rädsla. Dokumentären såg jag tack vare min underbara rosslande mamma som yrvaket kom upp sedan och åkte till sitt jobb. Nu ska jag fritt vandra ut denna söndag, tänker ta det lugnt men tänker också gå ner till den vackra idrottsplatsen. Löpa på gräset, svettas och visualisera positiva bilder inför morgondagens match med seniorerna. Madesjö på bortaplan, jag kommer gå in för det med lika mycket hjärta som Ryan Giggs gjorde när han coachade sina spelare mot Norwich. Samma passion, samma runda boll. Ryans och mina hjärtslag för allas lika värde.
Publicerad: 2016-06-19 12:02
Publicerad: 2016-06-19 12:02